Doghouse Roses
How’ve you been (all this time)?
Basement/Border
Skotska duon Doghouse Roses har ett namn som får mig att associera till 80-talets hårdrockscen, men visar sig istället blanda finstämd folkpop med americana. På denna debutskiva tar man den tidiga folkrockens bästa beståndsdelar, skalar av alla onödiga pålägga och korsar Fairport Convention med Simon & Garfunkel.
Sångerskan Iona Macdonald har en röst som verkligen griper tag i en och med Paul Taskers synnerligen kompetenta gitarrspel i ryggen så gör hon verkligen allt hon kan med det här låtmaterialet. Och visst är det vackert, men kanske ibland lite väl sterilt och likriktat. Ett stort plus dock för de jordnära och snygga arrangemangen. Bästa spår: Pilgrims tale. ***
Thomas Rödin Groove Magazine
Scots duo Doghouse Roses have a name that makes me associate to the 80-century hard rock scene, but turns out instead to mix subtle folkpop with americana. On this debut album takes the early folk rock best ingredients, peeling of all unnecessary imposition and crosses Fairport Convention with Simon & Garfunkel.
Singer Iona Macdonald has a voice that truly seize on one and with Paul Taskers highly skilled guitar playing in the back so she does everything she can with this låtmaterialet. And some are beautiful, but perhaps sometimes a little too standardized. A big plus, however, for the earthy and beautiful arrangements. Best track: Pilgrims tale ***
